Medeltid till 70-tal
|
En historisk tillbakablick på Mariaberget visar att området under medeltiden var bebyggt med enklare trähus särskilt utmed stranden och vid Maria Magdalenas kapell. Ett rätvinkligt gatunät skissades i 1630 - och 40 - talets stadsplaneringar. Men Mariabergets branter rådde man inte riktigt på, därför har vissa gator som Bastugatan och Pryssgränd fortfarande kvar sin medeltida sträckning. Nu började också berget att bli alltmer bebyggt. Timrade gårdar med trädgårdstäppor dominerade, men bilden bröts av ett och annat stenhus. 1759 ödelades stora delar av området av en häftig och svårsläckt brand, som innan den stoppades också skadade Maria kyrka mycket svårt. Under stadsarkitekt Carlberg ledning växte snart nya hus upp, nu helt i sten. Han gav bebyggelsen en borgerlig karaktär. Husen fick en måttfull skala, fina proportioner och ljusa, lätta färger, oftast i gult. Därmed skapades ett av de mest särpräglade områdena i Stockholms stadsbild. Under 1800-talets senare hälft byggdes många av husen om. Våningar lades till, de släta 1700-talsfasaderna dekorerades med fönsteromfattningar och listverk och färgerna blev mörkare. Tomtkartor från 1700- och 1800-talen berättar inte bara om tomternas storlek utan även om deras ägare, och mantalslängderna visar, att på Mariaberget bodde hantverkare och handelsmän. Under 1900-talet har detta unika standardparti gradvis förslummats,och under 50-talet var det hotat av rivning. Ett stadsplaneringsförslag i början av 60-talet innebar att Hornsgatan skulle breddas och kantas av nya niovåningshus. Förslaget väckte protester. En utredningsgrupp tillsattes vars arbete såsmåningom ledde fram till ett beslut om att Mariaberget skulle bevaras, främst av stadsbildsmässiga och kulturhistoriska skäl. Bebyggelsen, ett femtiotal fastigheter, de flesta i kommunens ägo skulle rustas upp. Huvudmälsättningen för restaureringen är att så litet som möjligt förändra det värdefulla i det nu bestående. |
Tavastgatan, före rivningen av huset på gaveln
Efter fördjupade studier av området lade man fram ett förslag till sanering och upprustning, som antogs av stadsfullmäktige 1969. Därmed startade det första större saneringsarbetet i Stockholm inom ett och samma område.
1969 var den genomsnittliga hushållsinkomsten på Mariaberget 25.500:- Men 25% hade en årsinkomst som inte nådde upp till 10.000:- Samma år fick 15% av invånarna socialhjälp, en siffra som betydlig översteg genomsnittet för Stockholm, men som troligen var ganska typsik för den här typen av äldre, eftersatta stadsdelar.
1971 gjordes en sociologisk undersökning av de som bodde på Östra Mariaberget. Det visade sig att nära två tredjedelar var mellan 35 och 65 år. Andelen pensionärer var bara 20%, en låg siffra om man såg till innerstan totalt. Undersökningen visade vidare att nästan 50% av ensamstående, 35% tillhörde hushåll med två eller fler vuxna, 17% representerade barnfamiljer och 6% var invandrare.
(ur “Östra Mariaberget”, En utställning om bostadsförnyelse i Stockholm 20 - 29 august 1976.)
1975 - 1978 "DÖMT TILL RIVNING"
av Lennart Adéll
|
1975 fanns en stadsplan, utformad 1931 och sedan fastställd ett antal gånger. Stadsplanen ville ha bort Kattan Större 2. Det fanns inga planer på en förändrad stadsplan. Huset hade inte underhållits alls på 22 år, hotet om användningsförbud och rivning skulle komma innan 70-talet var över.
Vid den här tiden var huset bebott av existentialister så som musiker, målare och författare. Endast två av tjugotvå lägenheters invånare hade vad som kallades ”normalt” arbete. I lägenhet 230 bodde en narkoman som under sommaren slängt ut samtliga dörrar ur lägenheten, inklusive ytterdörr och kakelugnsluckor. På vinden, det som idag är lgh 410, bodde fram till slutet av sjuttiotalet en före detta skådespelare som gick på neråttjack. Han spelade piano och sjöng gärna. Ibland dök han fram ur buskarna i Bastuparken (Ivar Los park) och började recitera dikter eller gestikulera mot den neonbelysta utsikten och tala om ”dom äger staden”... I lägenheten hade han en rejäl järnbalk med stora hänglås över ytterdörren. Mannen hade två specifika hangups, skjortor och upphittade nappar. Napparna hängde han i en stor klase på en lång promenadkäpp. Skjortorna, hundratals skjortor som han lappade och lagade, hängde han upp i taket mitt emot kakelungen. Den före detta skådespelaren rehabiliterade sig senare på åttiotalet och återgick till skådespelaryrket där han bl.a. medverkade i ”Rederiet”. Det knackade hårt på dörren hos Ronny, som bodde i lägenheten mellan 320 och 330. När han slog upp dörren stod två poliser med dragna vapen riktade mot honom. Efter en liten palaver kom dom fram till att dom borde gått en trappa till och Ronny bad dom vänligt att inte peka på honom med de osäkrade pistolerna. “Javisst ja, ursäkta!” I lägenheten som nu är delar av lgh 430 bodde en svårt kriminellt belastad person som hemsöktes av spännande personer ur den undre världen. Grannar fann ibland väskor med kanyler i trappuppgången. Mannen hade familj och barn i en förort och när han hade gott om pengar kunde han komma glidandes i stor limousine utanför Tavastgatan 12. En granne som stötte ihop med honom på Vickan i Kungsträdgården erbjöds både sprit och flickor. En lägenhet innehades av en person som, visade det sig senare, använde den som bordell. I källaren, i det som numera är soprum, huserade en tenngjutare med en tynande verksamhet, och i det som nu är cykelrum resp. elrum fanns ett tryckeri med bl.a. två stora gamla tryckpressar, men själva verksamheten hade upphört. |
Anna i läg. 220 flyttar. Foto: Lennart Adéll 1975.
Gårdsfest. Foto: Lennart Adéll
|
Före mobiltelefonins tid. Foto: Lennart Adéll
|
Foto: Lennart Adéll
|
|
Huset var i ett fruktansvärt dåligt skick. Fasaden var bara fragmentariskt intakt. Stora sjok av takfot och stuckatur hade rasat ner och så mycket puts och tegel var borta att det vid många av de ruttnande fönstret blåste det rakt in mellan vägg och karm. Längs fasaden slingrade sig kablar till privata TV-antenner på det rostiga taket som var tätat med asfalt och målat med silverfärg. På vinden fanns, förutom fyra små lägenheter, lägenhetsförråd. De flesta förråden var uppbrutna med drivor av kvarlämnade saker, skräp, möbler och leksaker från 30, 40 och 50- talen.
Lgh. 150 var i så dåligt skick att Hagströmmer inte vågade hyra ut den. Endast kallvatten fanns i huset och rören utåt Tavastgatans brandgavel frös ibland sönder. Källaren hade jordgolv, lägenhetsförråd och ett kombinerat skyddsrum och oanvändbar tvättstuga. I förråden hade vi privata hundraliters fotogenfat för ”varmvindarna” som värmde lägenheterna. Man beställde fotogen och en stor tankbil kom och en jättelång slang drogs in genom porten, över gården, ner i källaren och längs de mörka gångarna fram till förrådet, varpå fatet fylldes. Där fyllde vi sedan dunkarna vid behov. Gården var belagd med sprucken betong och där fanns soptunnorna, piskställning och alla cyklar. I juni 1976 aviserade Hagströmmer hyreshöjningar. Men husets skick var inget underlag för höjningar. Vi ställde krav på reparationer och jag hade tagit reda på att man kunde deponera hyran vid problem med hyresvärden. Hagströmmer kunde inte tillmötesgå kraven och var uppriktigt ledsen. Han förklarade den något bisarra orsaken. Det fanns nämligen en stadsplan som hindrade honom att renovera till modern standard. Han skulle inte få bygglov för en modernisering samtidigt som den låga standarden inte kunde ge tillräckligt med hyresintäkter för nödvändiga reparationskostnader. |
TV-mottagningen finjusteras. Foto: Lennart Adéll
I fonden ettan utan vare sig kök eller toalett. Foto: Lennart Adéll
|
Lennarts informationsskärm till räddningsarbetet. Foto: Lennart Adéll
|
Läget var solklart. För hans del skulle enda utvägen vara att sälja huset till underpris om vi vidhöll kraven. Hyresgästerna skulle då bli utan bostäder. Hagströmmer lämnade den 6 juli 1976 in en ansökan till Fastighetskontoret om dispens från stadsplanen för att kunna rusta upp till lägsta godtagbara standard. Men under hösten avslogs ansökan.
Jag ringde då tekniska nämndhuset som skickade mej till stadsplaneringsavdelningen som skickade mej vidare till fastighetskontoret som skickade mej vidare till byggnadslovsbyrån som skickade mej vidare till byggnadsnämnden osv. Alla hävdade att huset skall - enligt planen - bort. Ingen kunde dock ge någon förklaring till varför detta hade bestämts, eller varför man så styvnackat och blint hävdade att stadsplanen, som utformades redan 1931, än i dag måste genomföras utan möjlighet till förändring. 1931 ville staden modernisera med ljus och luft och bredda gatorna för en förväntad tillväxt av bilism. 1977 fanns en annan syn på bilar, miljöer och på värdet av gamla fina hus. Hela Östra Mariaberget hade blivit K-märkt med rivningsförbud. Samtalen till Tekniska Nämndhuset där den ena hänvisade till den andra som hänvisade till den tredje o.s.v. tycktes föra mig runt i en cirkel. Jag kom alltid tillbaks till där jag började. 1978 gjorde jag därför om hela frågeproceduren. Denna gång med noggrann dokumentation av allt som sades. 12-15 timmar intervjuer resulterade i - återigen - inga konkreta svar, men, två faktum stod klart:
Medlet att genomföra detta var stadsplanen och en beslutsapparat med ett enda syfte; att genomdriva beslutad stadsplan, oavsett nytillkomna skäl. Jag vägrade ge upp och påbörjade skrivningar till nämndhuset med krav och jämförelser, sökte, samlade och levererade fakta, samtalade med ansvariga politiker. Fortsättning följer i kapitel 3 ”Inget hopp – men plötsligt…” |
Perka städar gården. Foto: Lennart Adéll
Röjningsarbete inför renoveringsupphandling. Foto: Lennart Adéll
|
